Archives

– lite spännande…

Planerna är ju att Ellen-propellern ska paras på nästa löp-
och bara tanken på att kanske, förhoppningsvis få ett gäng små bordeauxvalpar skuttande runt på Nordanvinden känns jättespännande och kul
– men det är många bitar som ska falla på plats innan ”småtassarna” finns där.
Ellenbloggen                                      – en liten Ellen- propellern- just hemkommen till Nordanvinden.

Eftersom jag sen några år tillbaka är väldigt noga med min egen kost och leverne och tror på att man  med kost, motion, massage och akupunktur kan stärka kroppen, så tror jag också att det  även gäller hundarna
Min kompis Andrea på TCM balans är en riktig hundmänniska och väldigt duktig på både massage och akupunktur och har behandlat Ellen förebyggande ända sen hon var liten, masserat bort spänningar och ibland  gett akupunktur .
Jag är helt övertygad om att det hjälpt till att Ellen är i så fin form som hon är och att hon klarat sig från sträckningar och andra problem
Igår var det dags igen, först skön massage och sen några nålar – och sen en ”ny” Ellen på väg mot vidare äventyr.
Ellen älskar verkligen Andrea- allra mest den masserande Andrea, men nålarna är väl ok dom också

 

 

– gårdagens ”vilsepromenad” del 2

När vi ganska sent avslutade gårdagens skogsrunda hamnade vi helt plötsligt vid en tom bil som stod parkerad på en mycket konstig plats
Det var lång bort i ingenstans- inga bärmarker, inga hundträningsställen utan bara mycket märkligt.
Jag kopplade Ellen så hon inte skulle skrämma eventuella bärplockare, men hon hade inte vittring på någon,. och allt kändes bara konstigt
Det fanns liksom ingen logisk förklaring i mina ögon att parkera just där- och var fanns ev människor
 Imorse var jag fundersam på om bilen var kvar, eller om det hänt något, så jag tog med mig Kamrat H för säkertsskull och Ellen, Bull och Klara ( N-vindens vaktstyrka)
– Hur lång borta är det- ungefär- frågade Kamrat H eftersom jag ville gå så fort vi vaknat, innan fika och frukost
– 1,5 km kanske, svarade jag snabbt ( det visade sig vara närmare 5  km :-D) men när vi väl börjat gå så var det ju bara att knalla på
Bilen var borta, men nu kom ju nästa fundering
– Vad gjorde den där, mitt i ingenstans och ganska sent på kvällen.
Nu måste jag ju ta med mig Ellen och kolla runt i området 😀
Man har inte roligare än man gör sig- så nu kommer vi att noggrant kolla upp alla småstigar i området. (Ellen tappade dessutom sin reflexsele så vi måste ändå söka efter den)
Sönerna ( och Kamrat H) suckar- morsan du har för lite att göra, men iofs privatspaning är ju en svensk tradition

– lite vilse sådär…

Alla som känner mig vet vilket fenomenalt lokalsinne jag har- en inbyggd tvärtom kompass-
När jag ”känner” att jag borde gå till vänster är det  99% säkert att jag skulle välja höger.
Tyvärr glömmer jag bort det för det mesta- så jag hamnar fel.
Idag är det ju inga problem att komma vilse, mobilen har både GPS och kartor, och jag har dessutom ett extra program ”Track my Route” så jag kan gå vilse med glatt mod. (bara var noga med att ha fulladdat batteri i mobilen)

Idag valde jag att gå en annan väg än den vanliga, välkänd skog med välkända berg- men från ett annat håll

Det var riktigt fint, men när vi kom ut på en myr var det lite väl blött och tufft för mopsarna. stackars Agnes hamnade på en tuva med bara kallt myrvattten runt- jag hade inte hjärta att ta upp kameran innan jag ”räddade” henne- men hon var sötare än söt när hon satt där.

Vi gick omkring en stund, Ellen blev lite less när jag skulle få mopsarna att stå på samma ställe ( och helst åt samma håll)

– hon knallade helt sonika iväg – så min tänkta bild blev något annat.

Vi vände tillbaka mot bilen, i alla fall var det vad jag trodde, men jag kände inte igen terrängen riktigt. Det borde inte se ut som det gjorde, men vi knallade på ett tag till.
Till slut insåg jag att jag inte hade en susning om var vi var, och kopplade på min ”track”
Och så klart- vänd helt om och följ pilen….( även om det känns helt fel… så diskuterar jag inte med en GPS, och efter ett tag var vi inne på stigen som jag kände igen… och kom fram till bilen.
                                                              vänster eller höger…. det är frågan


-vi fick i alla fall  en härlig dag i skogen…
och några var rejält trötta när vi kom tillbaka…..

ps. Jag fick en fråga om hur jag ids ta bilder varje dag med ungefär samma motiv…. fotograferandet är ju mitt sätt att vila, jag tar en paus varje gång jag stannar och tar upp kameran- annars skulle jag ju aldrig orka promenera 😀

– vissa dagar…

är såna där ”lyckopillerdagar” då allt bara flyter på och man går med ett fånigt leende på läpparna.
Promenader på skare som fortfarande håller trots värmande sol, ett gäng 4-beningar som glatt skuttar på och noga undersöker de få gröna plättar som smält fram i skogen
Färska, fräscha grönsaker, fikon och dadlar – ”flygleverans” från Spanien 😀

                                                                   (snusdosan för storleksjämförelse)
En 9-åring som bubblade av lycka över häftiga kläder som blivit hennes, en supergodmiddag som väntade när man kom hem och så skrattfyllda telefonsamtal som avslutning ….mao en riktig feelgood dag

– alltså…

Jag läste ett debattinlägg om faran (vilken den nu skulle vara) i att vi numer behandlar våra hundar som familjemedlemmar- och inlägget följdes av flera-
Några förfasade sig och några tyckte att det var väl inte så konstigt- husdjur var ju medlemmar i familjen…
– så klart-
Fråga vilken hund- eller kattägare som helst – så klart är våra 4-beningar medlemmar i familjen, de bor ju under samma tak som vi (och många sover i samma säng som vi 😉
Det spelar nog ingen roll om det är arbetande jakthundar, vallande arbetshundar eller ”bara” sällskapshundar, de är våra vänner och kamrater och ska behandlas med samma respekt och värme som vi behandlar alla andra- självklart
Sen finns det det som jag kanske tycker är lite ”overdoit”, vi hade tex en kompis som hade en undulat som inte tyckte om att åka bil på dagen, så alla den familjens semesterresor skedde nattetid så att den kära fågeln skulle gilla läget- men för dom var det helt ok…
På samma sätt tycker säkert andra att jag gör saker med och för hundarna som inte de skulle göra- fine-
dom valen får man tack och lov göra själv, så länge det inte drabbar andra-
Men familjemedlemmar är våra hundar absolut, dyrbara och älskade och absolut inte utbytbara- precis som alla andra medlemmar i familjen

                    – och ibland dyker det upp ngn ny ”familjemedlem” som tydligen behöver en sovplats

– nu är den äntligen här…

årstiden som bara finns här uppe i norr och som gör att man inser varför man står ut med den mörka kalla vintern- nu är den här- vårvintern.
Gnistrande vit snö, några minusgrader och en sol som strålar och värmer mer och mer för varje dag…. det går inte att beskriva – man måste uppleva det.

– Hundarna bara älskar att vara ute och busa-
och att följa med ner på isen eller en skidtur i skogen är allra bäst, tom gamla Siri står vid grinden när det är dags…hon som annars gärna borrar ner sig i sin varma bädd

– snöpulsande skippade hon- det var att ta i lite för mycket- då satte hon sig helt sonika vid bilen och visade att nu hade hon fått nog av utevistelse…
Ellen däremot tyckte vi precis hade kommit ut- så hon fick en runda till…
och även om hon gärna hade stannat ute ännu längre fick hon stanna inne och tråna….

– mmmm

Nu kommer den där roliga tiden, valparna växer och blir busigare och bara härligare att titta på
– varje dag händer massor – och de andra tittar nyfiket på vad som piper och rör sig på andra sidan grinden.
Tanterna och de äldre vet ju förstås, och tycker nog att de – för säkerhets skull- bör rycka in och ta tag i ”saken”, både Siri och Beata är fenomenala valpfostrare och hoppas gärna in och pysslar lite ( och hoppar ut när de blir less)
Än så länge får bara mamma Klara var med dom små, men nästa vecka  ska de få besök av några fler.
( Bull och Ellen brukar fixa eget tillträde och kolla runt lite – men man vill gärna vara med på ett hörn och kolla )

unspecified (13)
 Ernst med några killar från en annan kull

Sen kommer ” det andra”
Hur gärna man än vill kan man ju inte behålla alla valpar… det är bara så-
…men då ska man ju hitta ”världens bästa valpköpare ” till varje liten knodd eller knodda- och hittills har jag haft en helt fantastisk tur- för vi är en helt otrolig ”Nordanvindsfamilj” där jag får förmånen att följa nästan alla småisar ( där en del nu nästan blivit gubbar & tanter) i både med- och motgång.
En del träffar jag oftare, en del mer sällan… avstånd ställer ju till det lite- tur att det finns Internet.
Ibland kanske jag lägger mig i lite för mycket 😀 – förhoppningsvis får man ett påpekande då… men det är av välmening

För det är ju så ( för dom allra flesta uppfödare) att bakom varje kull man tar fram finns det många tankar och lång planering. Man kollar och jämför stamtavlor, man diskuterar med uppfödarkollegor om linjer och ev ”det bör man tänka på här” man funderar och funderar igen …för att få fram så bra och friska valpar som möjligt för att förvalta vår ras och föra den framåt- och egentligen planerar vi för att kunna gå vidare och få nytt avelsmaterial på kenneln som vi sen går vidare med.

DSCN5758
Absolut, det finns uppfödare som gör på annat sätt, som tar sina kullar med en annan tanke- och var och en gör på sitt sätt,

Så det kan vara svaret om någon ringer och frågar om det finns valpar till salu blir svaret- kanske, eventuellt och jag vet om någon vecka, då är det funderingar om någon valp ska stanna kvar, läggas på foder eller kanske få ett eget nytt hem

 

– sopberg…

vissa dagar kan man bli lite irriterad, lite mer än vanligt…när man ska till ”tippen” eller återvinningen som det numer heter.

Vi är noga med att sortera , glas för sig, plast för sig etc… och eftersom vi har en stor varmkompost på tomten blir det inga hushållssopor – vi klarar oss bra med hämtning var åttonde vecka

Vår mathållning ser ju lite olika ut, min vegan/ vegetariankost  lämnar – eller borde inte lämna några rester som inte är komposterbara eller brännbara- men då är det dessa förbaskade plast / nätförpackningar som grönsakerna förpackas i.. det blir snabbt en (plast-)kasse som måste till återvinningen.
Kamrat H som ibland får nog av all vegkost- och då kommer hem med x antal burkar Bullens Pilsnerkorv eller något riktigt ”köttigt” får helt klart mer sopor 😀
Idag var det dessutom en massa kartonger som skulle fraktas iväg- och de är väl ok… men de är ju fyllda med frigolit, bubbelplast som ska sorteras för sig (jo, jag inser att det är ett måste när något ska skickas) men jag skulle gärna packa upp det på ”utlämningsstället” för att slippa dra hem all förpackningsmaterial (testade en gång men det uppskattades inte 😀

Nu är släpet i alla fall lastat, och de 1,5 milen enkel väg ska köras till ”vår tipp”
( Kamrat H hade dessutom ett gäng tomma Bullens pilsnerkorv som skulle till ”metallsorteringen”-
Nu var det färdiggnällt- och det lär dröja några veckor till nästa gång det är dags för rensning..
2165146

– jag fick frågan…

hur det går att ha ihop så många hundar utan att det blir bråk… och med mopsar fungerar det oftast utan problem
P1000181
När det kommer kollohundar som ska stanna ett tag är det viktigt att de känner sig välkomna och trygga.
Även om de är födda här och säkert känner igen både lukter, mig och huset kan det vara lite läskigt att mötas av hela vårt gäng av überglada och hoppande knorrisar- mao – så vi brukar inte göra så.
Är det någon hund som ofta är här brukar de inte bry sig även om det står ett högljutt gäng och möter upp i hallen, det är bara hej hej och sen är de en i flocken.
Är det däremot någon som kommer för första gången så tar vi det lite mer försiktigt.
Då får man först träffa några lugna mopsar som inte är så glada och högljudda ( oftast tanterna och någon/ några av killarna) och efter ett dygn är ”den nya” ointressant och då brukar det vara helt lugnt att glida in i flocken.
DSCN7038
Ibland kommer någon och hälsar på som är lite blyg och kan behöva lite tid för att vilja umgås närmare, och då är hundarna helt otroliga. De bryr sig inte alls om den som vill vara ifred, de nosar knappt utan låter den hunden ta kontakt i sin egen takt.
De enda gånger där jag delar upp gänget är vid måltiderna, alla ska få äta lugnt i sin egen takt- och när de är många blir det många ”matsalar”. Några äter väldigt fort och är inte alls främmande att försöka sno mat från en finsmakare- och det är inte ok… så just vid maten är alla rum ( och nu även bak-altanen) ockuperad av matgäster

Vi har en mopskompis som brukar vara här ibland som trots att hen är mops och van vid våra hundar tycker  att mopsar är lite väl ”på”- 2-beningarna är klart mer trevliga- och nånstans verkar det som att det fungerar att vara så också- ingen av 4-beningarna verkar fundera närmare över det.
Ellen-propellern har också insett att här kommer och går mopsar i en aldrig sinande ström, och får hon bara nosa av dem så är de helt ok.
Ingen av de besökande mopsarna  har brytt sig speciellt mycket om henne. trots att hon ibland verkar säga ”stå still så jag får nosa” med lite mörk röst.
DSCN7068

– Mopsön….

Nu gör vi verkligenskäl för namnet…för det ”kryllar” av knorrisar här-

Men, för att få ännu lite mer ”mopskärlek” passade jag på att hälsa på dessa kompisar idag
– att jag dessutom fick fika och en helt fantastisk bulle från cafe´Rävasten gjorde inte saken sämre
P1000331 P1000333
Ellen (Louise) och Agnes- den senare var inte stilla en enda sekund… därav suddigt foto.

Väl hemma – med en väderapp som talade om att det regnade (!) … passade jag på att vara ute en stund med 4-beningarna…(det var ju möjligt att det skulle börja regna)

P1000341 P1000345
  Resterande svartvinbärsplock var visst mitt jobb- och dom är stora och väldigt mogna (men det skulle ju – kanske- börja regna, så inte idag.
Rönnen bredvid är också överfull av bärklasar, och det är lite tveksam om det ska betyda att det ska bli mycket eller lite snö i vinter, enligt vissa tyder mycket rönnbär på en kommande snöfattig vinter eftersom träden inte orkar bära både bär och snö, medan det enligt andra betyder en snörik vinter, mängden bär ska ge fåglarna bra med mat innan kylan- vi får väl se 😀

 

Eftersom vi just nu har ett helt gäng kollohundar och andra ”inhysingar”på N-vinden, med ägare som dels är ute och reser, dels befinner sig på andra platser- och är väldigt oroliga hur deras små telningar ska klara sig utan husse och matte, ska jag försöka lägga upp lite bilder  för att lugna….så här kommer några…

P1000396

 

P1000403 P1000419
Britta visar att hon minsann kan klättra högst upp på A-hindret- och Axel, han jagar brudar….

P1000417 P1000394
E
rnst o hans (halv-)systerdotter Hilma                   och Svea ska finnas med i den högen

Jag lovar- de har fullt upp- med jämna mellanrum kommer det dessutom bilar som man måste hålla koll på och skälla ut lite… men nåt regn kom det inte fast vi väntade och väntade.
P1000427