Archives

-nope

Idag blir det varken något om vackert vårväder, härliga skidturer eller skogen- (fast allt ingick faktiskt idag)
Idag fick killarna egentid i skogen, och det är så kul att se hur rollerna ändras med vilka som är med.
Ellen är den som alltid går först, fångar upp dofter och gör små avstickare- och i hasorna har hon resten av gänget, i alla fall Hugo- Ellen är hans stora idol

Nu när det bara var Hugo och Bull kom ju frågan vem som skulle ta täten.
Bull hänger oftast på Ellen och Hugo – en bit i alla fall- blir det för långa utsvävningar kommer han skuttande tillbaka och gör sällskap med oss 2-beningar, till nästa avstickare. Han springer klart längre sträcka än vi avverkar genom sina ”hålla koll på” svängar mellan oss.

Så Hugo sprang först, men inte så långt före mig. Det såg nästan ut som om han hade ett osynligt koppel, inga större avvikelser åt sidorna utan 10-15 meter före mig
Bull hade jag nästan kunnat tävla lydnad med, han gick ”fot” vid min vänstra sida hela vägen, och där brukar han inte befinna sig utan alltid en liten bit framför.
Uppenbarligen litar dom inte riktigt på att jag ”kan” vägen, så det gäller att hålla ordentlig koll när inte Ellen är med

det där med att ”fastna” i något

Ibland börjar jag fixa med något som ”bara” ska ta en liten stund. Ofta inträffar det när jag egentligen skulle göra något annat ( lite tråkigare) och så är jag fast och glömmer både tid och rum
Det kan vara en liten detalj som jag inte riktigt får till som jag vill, många gånger något som ingen annan än jag märker men det spelar liksom ingen roll
Jag kan utan problem repa upp ett helt bakstycke på en kofta jag stickar för att det alldeles i början fanns ett litet fel-
Men jag kan också bara hålla på med något som bara är kul och intressant, och tiden bara rusar iväg
Mao- i morgon blir en dag när jag får ta tag i sånt som redan borde varit gjort.

om ingen annan fixar disken så måste väl Hugo ta tag i det

Men vi har hunnit ha finfrämmande på farmen när Lule-Sigge kom på besök ett par dagar
Sigge är en riktig myspropp. Precis som sin bror Bull är han fullständigt övertygad om att han är störst, bäst och vackrast .
För några år sen var det en del gruff mellan bröderna, svårt med två som tävlade om kungadömet- men nu är de äldre, visare och kanske lite tröttare och accepterar varandra utan problem
Eftersom vi hade Saga i höglöp fick killarna hänga med Ellen, Sigge verkade gilla läget och var rätt imponerad av henne.

-stenhård skare och blåst


Det finns ett litet problem med aprilvädret… en hel del snödrivor ligger kvar, skaren är hård efter kalla nätter- så letar man hittar man ställen där man bara kliver över stängslet och vips- skogen är bra mycket större än den inhägnade tomten
Som tur är är det inga ”stora” rymmare, Bull och Hugo- de springer runt grannens hus och kommer glatt hem när man ropar- än så länge
Men det kan ju komma en bil eller någon som är hundrädd- så just nu är det stenkoll när de är ute på tomten
Jag tycker inte heller om när lösa okända hundar kommer springande, speciellt inte när man ute med sina egna hundar (oftast på kopplade)
Det är så lätt att det kan bli tjafs, i synnerhet om några hundar är kopplade och andra inte, och man har inte så många sekunder på sig att bestämma strategi om det börjar mullra hos någon
Jag tillhör också dom som inte vill att (alla) hundar man möter ska hälsa på mina hundar. Nu är det inte så många som vill att deras lilla vovve ska hälsa på Hugo eller Ellen, men med mopsarna råkar man ofta ut för det. Har man ett gäng hundar hemma vill man inte riskera att få kennelhosta, förkylning, magsjuka eller något annat som lätt smittar mellan hundar, så det är inte alltid för att man är sur och tråkig man inte tillåter hundarna att hälsa

Vi hade ju finbesök i helgen när Ernst nya familj kom förbi, och en av mina nya favoritkillar blev definitivt Oliver ( 10 år sådär)
Vi satt och pratade och gullade lite med Ernst när han hörde Kamrat H prata på övervåningen
– Har du en kille? kom frågan- en smula förvånad 😀
Ålder är visserligen bara en siffra- men det var många år sen någon frågade mig om jag hade ” en kille”- det lever jag länge på 😂.

  • Och snart kommer vår kenneltjej upp igen- hela gängets bästa kompis . Detssutom får vi en ny chans att fylla frysen med chokladkakor, chokladgodis- och kanske även lite nyttigt bröd

– lördag

då åkte han vidare norrut- Snygg Ernst-
och det kändes som att det kommer att bli riktigt bra
Dom verkade klicka helt ok , hans nya lill-Husse Oliver och Ernst
Oliver hajade direkt hur Ernst helst av allt ville bli kliad så ”the King” var mycket nöjd- de blir nog en bra kombo

Vår lilla löp-fia, Saga ställer ju till lite oroligheter bland killarna.
Även om hon inte ännu är i höglöp så tycker dom hon är sååå snygg och intressant
Så vi separerar i olika rum- och promenerar i olika gäng.

Idag fick alla utom Saga komma ut på en långprommis (hon var iofs rätt nöjd med att titta på hockey och käka godis tillsammans med kamrat H)
Det var riktigt härligt i skogen, men nu har den jobbiga ”mellanperioden” inträtt då snön inte bär, det är vatten på myrarna och skoterspåren håller inte inte ens för en bordeaux,
Skidor kan fortfarande fungera på vissa ställen, men det blir väldigt jobbigt för hundarna att plumsa fram … så det får bli skogsvägar ett tag framöver

Hugo har till slut insett att man faktiskt kan kliva över plogkarmar

– det finns bara en…

Snygg- Ernst alltså- en mopsherre i sina bästa år
8 1/2 år gammal men rör sig som en ungdom ( för det mesta i alla fall)
Han kom förbi idag, en liten mellanlandning – och lyckan var stor på farmen
Saga som just nu löper tyckte det var häftigt med ytterligare en kille att tråna efter
Hugo var barnsligt imponerad av ” Ernst the man” medan Bull var lite mera cool
och Ellen hade riktiga glädjefnatt att Ernst äntligen var tillbaka

Ernst tillbringade ju en stor del av sommaren här och man märkte tydligt att det var stor igenkänning när han kom tillbaka – han var efterlängtad
Ellen busade och kråmade sig och verkade helt införstådd med att det var bara för hennes skull han kommit- till slut blev tom Ernst less över den intensiva uppvaktningen

Men snöhögarna var kul, likaså att promenera den ”vanliga” vägen tillsammans med Ellen och så klart bajsa mitt på byvägen utanför grannens hus… exakt som det brukade vara.

Imorgon åker han vidare på nya äventyr, och den som får tillbringa sin tid med Ernst kan skatta sig lycklig

– en bit in på 2019…

och jag har verkligen funderat fram och tillbaka hur jag ska göra med hemsidan och bloggen- lägga ner eller fortsätta
Det kändes konstigt att ha en kennelsida när jag inte planerade några fler valpkullar, och eftersom bloggen var kopplad till hemsidan och hundarna kändes det svårt att variera. Det blev mest ”hundar i skogen”
Men
Jag gillar ju hundar, att fotografera och knata runt i skogarna med gänget-
men även att baka, sticka och väva och fixa med lite annat…
Så det är vad det kommer att bli…. lite av varje
Vi får väl se var det hamnar- lite spännande känns det att starta på nytt

– man glömmer så fort…

Jag minns att vi tyckte Ellen var så stor när vi hämtade hem henne- bredvid mopsarna såg hon gigantisk ut, även om man såg att hon var en liten valp
När man nu jämför med Hugo i samma ålder ser Ellen ut som en liten plutt.- och man ser tydligt att hon är tjej och han kille

– svårt att tänka sig att ”biffiga” Ellen varit så liten

– lite spännande…

Planerna är ju att Ellen-propellern ska paras på nästa löp-
och bara tanken på att kanske, förhoppningsvis få ett gäng små bordeauxvalpar skuttande runt på Nordanvinden känns jättespännande och kul
– men det är många bitar som ska falla på plats innan ”småtassarna” finns där.
Ellenbloggen                                      – en liten Ellen- propellern- just hemkommen till Nordanvinden.

Eftersom jag sen några år tillbaka är väldigt noga med min egen kost och leverne och tror på att man  med kost, motion, massage och akupunktur kan stärka kroppen, så tror jag också att det  även gäller hundarna
Min kompis Andrea på TCM balans är en riktig hundmänniska och väldigt duktig på både massage och akupunktur och har behandlat Ellen förebyggande ända sen hon var liten, masserat bort spänningar och ibland  gett akupunktur .
Jag är helt övertygad om att det hjälpt till att Ellen är i så fin form som hon är och att hon klarat sig från sträckningar och andra problem
Igår var det dags igen, först skön massage och sen några nålar – och sen en ”ny” Ellen på väg mot vidare äventyr.
Ellen älskar verkligen Andrea- allra mest den masserande Andrea, men nålarna är väl ok dom också

 

 

– gårdagens ”vilsepromenad” del 2

När vi ganska sent avslutade gårdagens skogsrunda hamnade vi helt plötsligt vid en tom bil som stod parkerad på en mycket konstig plats
Det var lång bort i ingenstans- inga bärmarker, inga hundträningsställen utan bara mycket märkligt.
Jag kopplade Ellen så hon inte skulle skrämma eventuella bärplockare, men hon hade inte vittring på någon,. och allt kändes bara konstigt
Det fanns liksom ingen logisk förklaring i mina ögon att parkera just där- och var fanns ev människor
 Imorse var jag fundersam på om bilen var kvar, eller om det hänt något, så jag tog med mig Kamrat H för säkertsskull och Ellen, Bull och Klara ( N-vindens vaktstyrka)
– Hur lång borta är det- ungefär- frågade Kamrat H eftersom jag ville gå så fort vi vaknat, innan fika och frukost
– 1,5 km kanske, svarade jag snabbt ( det visade sig vara närmare 5  km :-D) men när vi väl börjat gå så var det ju bara att knalla på
Bilen var borta, men nu kom ju nästa fundering
– Vad gjorde den där, mitt i ingenstans och ganska sent på kvällen.
Nu måste jag ju ta med mig Ellen och kolla runt i området 😀
Man har inte roligare än man gör sig- så nu kommer vi att noggrant kolla upp alla småstigar i området. (Ellen tappade dessutom sin reflexsele så vi måste ändå söka efter den)
Sönerna ( och Kamrat H) suckar- morsan du har för lite att göra, men iofs privatspaning är ju en svensk tradition

– lite vilse sådär…

Alla som känner mig vet vilket fenomenalt lokalsinne jag har- en inbyggd tvärtom kompass-
När jag ”känner” att jag borde gå till vänster är det  99% säkert att jag skulle välja höger.
Tyvärr glömmer jag bort det för det mesta- så jag hamnar fel.
Idag är det ju inga problem att komma vilse, mobilen har både GPS och kartor, och jag har dessutom ett extra program ”Track my Route” så jag kan gå vilse med glatt mod. (bara var noga med att ha fulladdat batteri i mobilen)

Idag valde jag att gå en annan väg än den vanliga, välkänd skog med välkända berg- men från ett annat håll

Det var riktigt fint, men när vi kom ut på en myr var det lite väl blött och tufft för mopsarna. stackars Agnes hamnade på en tuva med bara kallt myrvattten runt- jag hade inte hjärta att ta upp kameran innan jag ”räddade” henne- men hon var sötare än söt när hon satt där.

Vi gick omkring en stund, Ellen blev lite less när jag skulle få mopsarna att stå på samma ställe ( och helst åt samma håll)

– hon knallade helt sonika iväg – så min tänkta bild blev något annat.

Vi vände tillbaka mot bilen, i alla fall var det vad jag trodde, men jag kände inte igen terrängen riktigt. Det borde inte se ut som det gjorde, men vi knallade på ett tag till.
Till slut insåg jag att jag inte hade en susning om var vi var, och kopplade på min ”track”
Och så klart- vänd helt om och följ pilen….( även om det känns helt fel… så diskuterar jag inte med en GPS, och efter ett tag var vi inne på stigen som jag kände igen… och kom fram till bilen.
                                                              vänster eller höger…. det är frågan


-vi fick i alla fall  en härlig dag i skogen…
och några var rejält trötta när vi kom tillbaka…..

ps. Jag fick en fråga om hur jag ids ta bilder varje dag med ungefär samma motiv…. fotograferandet är ju mitt sätt att vila, jag tar en paus varje gång jag stannar och tar upp kameran- annars skulle jag ju aldrig orka promenera 😀