det där med kenneltjejer (och -killar)

  • en del har det- andra inte – den direkta och nära kontakten med djur.

    Jag rensade bilder och insåg att där Mollie var med var det också minst en hund.
    Det var Mollie och småhundar, Mollie och stora hundar, Mollie och våra eller andras hundar
    -och någon enstaka utan hund… då oftast en bakande Moll- men de var inte många

       

Man säger ibland att det finns ”hundmänniskor”- och  ”människor med hund”
Ni vet dom som alla hundar ( och andra djur) älskar vid första ögonkastet,som utan tvekan sätter sig i famnen på någon dom träffar för första gången och bara tindrar med ögonen
Sen finns  ju de som älskar hundar, men  inte riktigt får den där kontakten eller gensvaret hur dom än bemödar sig ( och mutar med godis) utan hunden är visserligen snäll och trevlig men rätt neutral.

Man sa om en omtalad hunddressör att han kunde antagligen ta en skokartong och vinna VM med den, alltså det spelade ingen roll hur ”bra eller dålig” hunden var från början, med hans träning blev den en stjärna – medan andra kämpar på hur länge som helst med olika hundar (för så klart är det ju hundens fel att man inte kommer någon vart) och det blir ändå aldrig bra

Jag tycker det är så fascinerande att man ofta kan se det redan hos barn, just det där naturliga och självklara beteendet mot och med djur-  båda två verkar ha full kontakt och förståelse från första stund.

Mollie är verkligen en hundtjej ända  från tårna. Det finns ingen av våra hundar som inte avgudar henne, helst skulle alla sitta i hennes famn samtidigt- gärna på varandra om det behövdes- och hon behöver sällan säga till två gånger om någon mot förmodan inte lyssnar på tillsägelse
– inte undra på att hon är världens bästa kenneltjej…

2 thoughts on “det där med kenneltjejer (och -killar)

Lämna ett svar till Annalena Nilsson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *